The Dark / Det mörka
The Light / Det ljusa

The Wild / Det vilda

The Singing / Det sjungande

The Call / Ropet

Att skriva en solokonsert är roligt

Att få fokusera på ett instrument, och försöka hitta och ta vara på dess specifika karaktär och möjligheter .

Att få inspireras av en fantastisk musiker, träffas och pröva nya saker.

Att skriva en solokonsert är svårt

Hur hitta ett förhållande mellan solist och orkester, som är intressant och musikaliskt meningsfullt för alla; solist, orkester och publik? Ett förhållande som utnyttjar solistens musikaliska och tekniska förmåga, men ändå inte blir en solistcirkus, där alla andra är statister?

Solokonserten som form är belastad, men intressant: Individen mitt i kollektivet, individen ut ur kollektivet, individen mot kollektivet.

Att skriva en solokonsert tar tid,

men så småningom lösgör sig idéer och blir tydliga:

- Jag ville sceniskt - rumsligt med enkla medel göra något annorlunda. Det får inte vara för förutsägbart. (Solisten kommer in, en snabb, en långsam, en snabb sats, som slutar i en kaskad av toner, alla ropar bravo. Nej!)

- Jag ville att soloinstrumentets klang hela tiden skulle varieras, som ett slags prisma, inte bli alltför ”smooth” (len och jämn).

- Jag ville pröva att flitigt använda kvartstoner, för att liksom tänja och expandera skalorna, och också åstadkomma en viss kärvhet.

- Jag ville komponera i korta, karaktärsmässigt mycket skilda satser, där alla var uttrycksmässigt starka.

Det blev On a distant shore (På andra sidan havet).

Stycket skrevs ursprungligen för klarinett och orkester. Genom min beundran för Jörgen Petterssons hisnande musikanteri har jag gjort en ny version som ställer saxofonen i fokus.

Här är den.

Nacka 12/11 2006

Karin Rehnqvist

Program notes